Många pratar om den röda tråden men få har sett den.
Varför inte illustrera berättelsens struktur och framåtrörelse med hjälp av den?
Huvudkaraktären vill något särskilt.
Hon vill gå till kiosken på andra sidan gatan och köpa glass.
Hon börjar gå längs den röda tråden och ropar: “Hjälp mig!”
Publiken ropar: “Hur ska det gå?”
Läs mera om hur du kan jobba med röda tråden.
Mitt sista inlägg här på Skrivbloggen tänker jag ägna åt att berätta om ett starkt minne från en lektion jag hade för några år sedan.
Eleverna skrev bara tre ord var. Men de kommer bära med sig dem genom livet.
Lektionen kom till efter att vi haft ett låtsasval på skolan jag arbetar på, och det visat sig att Sverigedemokraterna fått näst flest röster av våra elever.
Jag arbetar på en skola ett par mil utanför Sundsvall och elever från andra kulturer har vi nästan inga. Här behöver ungdomarna inte ägna många minuter av sin tillvaro till att reflektera över hur det kan vara att växa upp i ett främmande land, att kanske leva i en splittrad familj, inte ens veta var ens föräldrar befinner sig. Krig är främmande och skrämmande och väldigt långt borta. Våra elever lever i en ganska skyddad tillvaro.
Och när det är dags att rösta i skolans val kostar man på sig att rösta på Sverigedemokraterna. Sverige ska vara för svenskar.
Jag tände till. Något i mig tog eld och jag tänkte att det var väl sjutton om inte våra elever skulle få tänka till lite. Känna om så för en liten, liten stund att jorden rämnar under de trygga gympaskorna.
En kollega hade hört talas om en tänkvärd lektion man kunde hålla och vi spånade vidare på den. Jag grubblade från och till innan jag bestämde mig för att köra. [Det här är inte en lektion man håller i en klass man inte känner väl. Det gäller verkligen att känna gruppen. Dessutom gör man det INTE med yngre elever. Det här var en årskurs 8.]
Jag höll min lektion en solig hösteftermiddag.
När eleverna satt sig tillrätta vid borden framför mig berättade jag att vi skulle ha en skrivövning som krävde absolut tystnad av var och en.
Jag spelade vacker klassisk musik på låg volym medan jag delade ut lappar i tre olika färger. Så bad jag eleverna skriva ner namnet på den absolut viktigaste personen i deras liv. Jag berättade att ingen annan någonsin skulle titta på lappen, det var deras egen hemlighet vad som stod där. Men det fick bara stå ett namn på lappen.
Eleverna skrev i tystnad. Det var bara en kille som himlade med ögonen och muttrade något om att de säkert skulle spara de här lapparna och ha dem med sig. ”Trygghetslull-lull”. Han skrev hur som helst han också.
När de var färdiga fick de ta upp en ny lapp och skriva ner den plats de kände sig tryggast på. Det där stället de sprang till när de var ledsna, behövde vara ifred.
På lapp tre skrev eleverna ner den viktigaste ägodelen, det allra käraste de ägde.
Fick man skriva ner ett husdjur? Absolut. Det käraste man hade. Husdjur gick bra.
När alla lappar var färdigskrivna bytte jag ut den stillsamma musiken mot en skärande flyglarmssignal.
Larmet tjöt i våra öron medan jag bad eleverna ta lappan med den viktigaste personens namn på. Med skarp röst sa jag åt dem att knyckla ihop lappen och slänga den på golvet.
”Släng den bara, ni kommer aldrig mer möta den här personen för han eller hon finns inte längre, så knyckla ihop och släng på golvet!”
De rosa kinderna började blekna framför mig och någon sa att det var väldigt hög volym på larmet.
Någon annan undrade om man verkligen skulle slänga lappen på golvet.
Ja, det skulle man. Verkligen.
Samma procedur gicks igenom tills alla lappar med älskade människor, trygga platser och kära ägodelar låg huller om buller och hopskrynklade över hela golvet i klassrummet.
Eleverna satt tysta i oljudet och kikade på mig. En del lika tårögda som jag själv var vid det här laget. Solen sken obarmhärtigt utanför fönstret i vår idylliska del av världen när jag sa övningens avslutande ord:
”Ni står just nu på en flygplats och väntar på att fly. Ni är helt ensamma. Det är krig. Allt ni haft är borta. Hur känns det?”
Det var tjugo minuter kvar av lektionen men vi slutade där. Jag sa att lyckligtvis har vi inte krig och solen skiner så gå ut och njut av er i sammanhanget ganska problemfria tillvaro.
Och de gick. Men jag tror det tog en stund innan de njöt.
Tre små ord skrivna på lappar.
Ibland är det inte mängden som räknas.
Tack för den här tiden. Solen skiner denna eftermiddag också, så ut och njut ni med!
Caroline Lorentzon
…. Men nu tar våra stående krönikörer välbehövlig vila från sitt koninuerliga bloggande här! Liksom jag som redaktör gör. Men helt vilar gör inte denna Skrivblogg! Välkommen med inlägg när ni så känner för det - krönikörer och andra utifrån!
Riktigt aktiv och het planerar vi att Skrivbloggen blir igen våren 2010, då URs Skrivprogram för åk 4-6 sänds!
Hör av er om ni undrar nåt, eller har synpunker kring URs produktioner!
/Marie Hallén, mha@ur.se
Att jobba med tidningsartiklar brukar barn tycka är roligt, ett annat sätt att skriva. Du har redan innehållet och behöver inte själv hitta på något. I femman, speciellt, brukar vi arbeta en hel del med tidningsartiklar. Vi som bor i storstad har förmånen att välja bland ett antal gratistidningar varje morgon. Tidningen 8 sidor, är en tidning med lättlästa artiklar.Den är också väldigt användbar.
Vi utgår alltid från samma mall till varje artikel. Den ser ut så här:
Börja med att läsa igenom din artikel en gång så att du får en känsla för vad den handlar om.
Läs igenom artikeln en andra gång och stryk under de viktigaste orden.
Stryk under högst 10 -12 ord.
Skriv ner dina stödord i en spalt här bredvid.
Skriv en sammanfattning av artikeln på ungefär 4-5 meningar med dina egna ord genom att bara försöka titta på dina stödord.
Skriv till sist ner en egen åsikt, egna tankar, känslor eller frågor som artikeln väcker hos dig.
Med lite träning brukar det bli kärnfulla texter och resuméer. Vi lyssnar, som alltid, till varandras texter.
Den egna åsikten brukar bli en viktig mening. Den vill ingen i klassen missa även om det ibland kan bli samma åsikter förstås. Det egna tyckandet tränar barn att stå för sin sak, tycka något som kanske alla inte håller med om. Det brukar också väcka bra diskussioner.
Catharina Wiklund
Han skrev:
“Lärare ska uppmuntra, rektorer ska säga vänliga saker. Men det finns en baksida. Jag var duktig i skolan och jag älskade det beröm jag fick. Det blev som en drog, och jag ville bara ha mer. Okej, jag fick bra betyg, men jag kände mig aldrig tillfreds. Ibland poppar beteendet upp igen. Börjar jag med något nytt och det går bra, känner jag ganska snart pressen att det ska gå ännu bättre. Bror Duktig sticker fram sitt fula tryne och förstör nöjet….”
Läs hela artikeln: http://makete.se/att-ge-respons/varning-for-berom
Ja, kan det vara en risk i att berömma för mycket?
Själv tänker jag att vi genom att beskriva utan att värdera kan komma långt. Har blivit inspirerad av Bente Clod och hennes bok “Skriv - en bok om att skriva”. Har sammanställt och reflekterat kring några av hennes tankar:
http://makete.se/att-ge-respons
Vad tror ni om detta?
Veronica
I Sverige talas det idag fler än 200 olika språk. Över en miljon människor har ett annat språk än svenska som modersmål. Och det betyder att i dagens skolor och i varje klass talas det ofta flera olika språk. Hur gör man då som lärare i det ämne man undervisar i, så att alla elever förstår och lär sig de ord och uttryck som hör till ämnet biologi? Eller till samhällsvetenskapen? Språkforskaren Monica Axelsson menar att alla lärare visserligen inte är språklärare, men att ”Alla lärare är språkutvecklare, så är det!” Lyssna på intervjun med henne – den ligger på URs pedagogwebb och det handlar om gengrepedagogik. Här finns också rena klassrumsklipp som visar hur lärare och elever jobbar gengre-pedagogiskt. Det här tipset är för alla lärare alltså – så sprid det gärna utanför era skrivar-kretsar! Parallellt till denna webbplats om gengrepedagogik finns åtta tv-program; Språkresan, som följer åtta människors resor in i det svenska språket.
www.ur.se/sprakresan
/Marie
Någon i skolan berättade för mig att han sänt iväg 3 500 sms. Om det är sant eller inte är ointressant. Det intressanta är att skrivandet äger rum ständigt, ständigt, ständigt. Den pedagogiska frågan kan vara att utveckla medvetenhet om mottagare och avsändare och ansvaret över hur orden förstås. Jag får ibland sms från mina elever. Många av de sms jag får saknar avsändarnamn. Många av de sms jag får saknar återkopplingen till det sms:et syftar till. De flesta sms innehåller fler förkortningar än jag förstår. En lycklig liten elev till mig sände mig ett sms. Där stod något fint och jag blev glad. Vem som skrivit det visste jag inte. Jag återsände med en fråga om avsändaren och fick det självklara svaret – Det är ju jag. Det är så självklart för en avsändare att svara så. Mobilen är en slags direktkontakt, nästan som en del av själva individen och jag måste som mottagare förstå kommunikationen så. Då jag återigen sänder iväg frågan vem det är som sänder ett så vackert sms till sin fröken får jag en smiley och bokstäverna jag i versaler.
Alltså är det av oerhörd vikt att undervisa om avsändareansvar och mottagarförståelse.
Undervisning om avsändareansvar och mottagarförståelse är en generell undervisningstanke. Allt som är skrivet ska återkopplas till författaren, till skribenten, till avsändaren. Mottagarförståelsen ska genomsyra alla de texter skolan omsluts av – matematiktexter, samhällskunskapstexter… ja alla texter. Läraren är en modell för detta. Det är läraren som ständigt påminner eleverna om vem som är avsändaren:
- Författaren Ulf Sindt har …
- Matematikförfattarna xxx skriver så här i denna matematikbok…
- Artikelförfattaren skrev…
- Det kan vara svårt att gå i dialog med denna text då vi inte vet vem som är avsändaren…
- Jag ser fram emot att läsa din berättelse om framtidsmobilen, var ser jag ditt författarnamn…
- Jag har fått ett sms idag… det var från min bror … så här avslutade min bror sitt sms…
- Räcker det med att man har telefonnummer som avsändare…
Om vi återgår till sms så är det korta lilla meddelandet knutet till personens här och nu. Detta här och nu färgar naturligtvis avsändaren. Mottagaren tar emot sms i sitt här och nu vilket naturligtvis påverkar mottagaren. Det är alltså två personers här och nu som möts. Att meddelanden blir svårförstådda och nästintill kryptiska tror jag handlar om dessa skilda här och nu. Jag har modellat detta för min elever:
- Jag fick det här sms:et idag. Hur ska jag förstå det?
Jag får lika många förklaringar som jag har elever i klassen. Självklart så. Mottagaren förstår utifrån mottagarens här och nu.
Undervisning kring det korta lilla meddelandet handlar om att medvetandegöra svårigheter att bli förstådd och utveckla tänkandet om ansvaret om mottagaren. Det är en viktig undervisning som berör elevernas dagliga och aktiva självskrivande. Sms och andra korta meddelanden är snabbsända och kan därför sakna den lilla fördröjningen av reflektion:
- Vill jag själv läsa det jag skrivit?
- Hur förstår min mottagare detta?
- Blir jag rätt förstådd?
- Har jag skrivit mitt namn?
- Vad vill jag att min mottagare förstår?
- Skriver jag något som sårar?
- Det finns inget sudd när mottagaren väl läser, vill jag att mottagaren läser det här?
/Anne-Marie Körling
LEKTIONSIDÉ!
En liten metakognitiv skrivuppgift om skrivandet i mobiltelefonen:
Det är roligt att skriva om det som man använder dagligen. I mina klasser har vi skrivit listor över hur man använder en mobil. Det har blivit massor med skrivande. Och samtal. Syftet med skrivandet handlar också om att aktivera ett undervisande fokus, ett samtalsämne och därmed också ett skrivuppdrag. Ungarna använder sina mobiler, de är de främsta leksakerna på rasterna.
Och varför inte utveckla mobilen:
Skriv om framtidsmobilen. Gör en illustration om vad en mobil behöver.
Att skriva en bok tillsammans med en klass är en underbar upplevelse. Det tar tid och kostar på. Men både processen och resultatet är mödan värd.
En hel termin ägnade jag och en sjundeklass åt vårt projekt. Naturligtvis hann vi med andra saker också, men en lektion i veckan ägnades åt detta gemensamma författande. [Första två veckorna använde vi alla svensklektioner till att komma igång, därefter körde vi en lektion i veckan.]
Först ägnade vi en lektion åt att gå igenom hur processen skulle gå till. Vi skulle tillsammans komma på huvudpersonens namn, var hon eller han skulle bo. Vi skulle hitta på några återkommande karaktärer, komma på vad huvudpersonen skulle jobba med och några eventuella intressen hon eller han skulle ha. På så vis skulle vi ha ett gemensamt skelett att bygga vår historia på.
Därefter skulle klassen dela upp sig i två författargrupper [läxveckorna skulle inte räcka till annars]. Vi tänkte utgå från samma huvudperson och förutsättningar och klassen hade önskemål om att jag skulle skriva ett första kapitel som båda grupperna senare skulle spinna vidare på.
Efter en del stötande och blötande kom man på att tjejerna skulle skriva en bok och killarna en. Vi lottade turordningar och gjorde ett veckoschema utifrån lottningen. Och så kom vi överens om att jag skulle avsluta det första kapitlet med ett problem som måste lösas av författaren som kom efter. Och att hon eller han löste det och lämnade ett nytt dilemma till den som sedan stod på tur. Och så vidare. Alla kapitel skulle sluta i någon form av cliffhanger, så att det skulle bli klurigt och roligt att ta över uppdraget. Vi diskuterade vikten av att följa deadline så att boken skulle hinna bli färdig innan sommarlovet. Korrekturläsning skulle vi också ha. Varje nytt kapitel skulle först korrekturläsas av den som skrivit kapitlet innan och sedan av mig. När vi korrekturläste skulle vi titta så att namn och liknande stämde och så att vi höll vår röda tråd. Jag lovade också rätta till felstavningar och dylikt.
Andra lektionen satte vi igång att arbeta med vårt skelett. Vi kom på att huvudpersonens förnamn skulle bestämmas av slumpen a k a mitt magiska finger. Så jag blundade och for fram med fingret över en almanacka och när klassen tjöt ”Stooooopp!” stannade jag. Inger skulle huvudpersonen heta. Hur skulle efternamnet komma till då? Någon föreslog att jag skulle dra med fingret över en sida i en ordbok. Sagt och gjort. Jag berättade om allitteration och undrade om vi skulle ta samma första bokstav till efternamnet som till förnamnet. Det tyckte klassen att vi skulle. Stoppet kom denna gång vid ordet industri. Hmm. Inger Industrielsson fick det bli. Och någon tyckte hon kunde kallas Industringer och alla andra köpte idén.
Vi hade en huvudperson och eleverna började spåna fritt med varandra en stund om vad de såg för slags människa framför sig när de smakade på namnet. Sedan brainstormade vi friskt om passande yrken, var hon skulle tänkas kunna bo och så vidare. Hur skulle hon till exempel se ut? Efter brainstormingen skrev vi upp förslag från olika håll på whiteboarden och gjorde omröstningar.
Två lektioner senare hade vi en medelålders kvinna med alldagligt utseende framför oss. Hon skulle bo själv i en lägenhet i centrala Stockholm och arbeta som tandläkare. De tre personer vi skulle försöka ha med frekvent i handlingen var Bengt, brevbärare i Ingers kvarter och tillika hennes hemliga kärlek; Runa, Ingers ganska slamsiga syster, och sedan skulle Ingers mamma ha en rätt central roll med.
Jag skrev ett första kapitel och läste upp det inför en vid tillfället riktigt taggad författarpublik. Det lyste av skrivlust om dem och de båda författarna som skulle skriva kapitel två tog efter uppläsningen högtidligt emot varsitt exemplar att skriva vidare på.
Vi var igång på riktigt.
Varje Industringer-lektion fram till dess att de båda böckerna var färdiga ägnade vi oss åt hemlighetsmakeri på hög nivå. När jag läste högt så tyst jag bara kunde ur grabbarnas bok, från kapitel ett till senast tillagda kapitel, satt tjejerna i korridoren. Och medan jag läste tjejernas fick killarna vackert vänta utanför.
Vi hade vansinnigt roligt under den här tiden, och alla författare kom med sina manus flera dagar innan deadline så vi hann med korrekturläsning och hopsnickring av kapitlen. Och varje gång jag läste tog jag historien från början och byggde på med det senaste som kommit till.
När projektet var färdigt satte vi några på att göra framsidor till de båda versionerna [och på skolavslutningen fick var och en med sig ett eget exemplar hem].
Gissa om spänningen var på topp när slutligen alla författare var på plats och vi läste båda böckerna från pärm till pärm?
Och vilket litterärt samtal vi hade efteråt! Bland annat om hur olika vändningar böckerna tagit fast de börjat med samma kapitel och handlade om samma personer. Och om hur alla förväntat sig olika lösningar på de problem de skapat i slutet av kapitlen. Författarna som fått på sin lott att ta sig an sista kapitlet och knyta ihop säcken fick extra beröm av klasskamraterna.
Till hösten har jag äntligen en sjua i svenska igen. Då ska en ny bok skapas.
Jag utgår som vanligt från de årskurser jag undervisar i när jag skriver här, men jag är övertygad om att ett sådant här projekt kan fungera fint redan i årskurs sex.
Ha en skön och lång helg!
Caroline Lorentzon
Utveckling av språket!? Något som vecklar ut sig? Som en blomma kanske? Ja, varför inte? Barn och ungdomar lär sig hela tiden nya ord. Lär sig nya uttryck. Min uppgift blir ofta att förklara förhållandevis enkla ord. Du kan aldrig ta för givet att alla förstår vad vi pratar om. Du måste hela tiden vara beredd att förklara, beskriva, visa vad orden betyder och står för. Svenska språket har gott om uttryck som är djupt rotade i den svenska kulturmyllan och som ibland blir helt obegripliga för många av barn och ungdomar med annat modersmål.
Vad är det egentligen för skillnad på ”att hämta” och ”ta med”? Vad betyder det att något är ”alldeles uppåt väggarna” eller att ”bli topp tunnor rasande”?
Hur kan språket utvecklas? Ett sätt är kanske att lyssna till det du just skrivit. Vi brukar spela in skrivna texter på en liten behändig bandspelare. Vi skriver en stund och sen läser vi in det nyss skrivna. Läskigt tyckte några i början men det gick fort över. Vi spelar omedelbart upp och lyssnar. Vi hör hur det låter, vi hör språket, vi hör berättelsen, vi hör ett bra uttryck. Eller så hör vi att det inte låter riktigt rätt. Hur säger man? Vad kan jag använda för ord i stället?
Vi samlar in våra ljudspår och lägger in dem på en cd.Vi har en Fantasifabrik på vår skola där vi kan få hjälp med att fixa sånt. Barnen vill gärna lyssna på sina gamla inspelningar. Då kan de jämföra och fnissa åt hur de lät då, hur de läste, hur de uttryckte sig och förhoppningsvis hör en utveckling. Språkblomman som slår ut.
Kanske ännu ett sätt att förstärka självförtroendet?
Catharina Wiklund
Alla vill inte skriva. Det tar emot och det går inte. En elev i min klass talade om självfantasi och annanfantasi. Det är bra ord. Någon annans fantasi är något som sätter fart på den egna fantasin. Egenfantasi brukar elever har svårt att skapa i en skolmiljö. De frågar om de får, om det blir rätt och om de tänker som läraren tänker. Det är en pedagogisk utvecklingsfråga att skapa en miljö där den egna fantasin är en källa för eleven och för hela gruppen.
Jag har modellat författarnas fantasi med min högläsning, men vad bättre är, modellat författarmeningar som vittnar om berättarteknik och som skapar ingångar för elevens självfantasi. Om läraren modellar författarnas skrivstrategier och skrivfantasi så har eleverna modeller att följa. Att följa modeller är tryggt. Det skapar en trygg start och under det att eleven skriver utvecklas den egna fantasin.
Min undervisning ska vidga elevens möjligheter och kompetenser. Då jag undervisar kan jag visa genom att själv göra. Därmed skapar jag tydlighet och visar hur jag tänker kring det jag gör. Här är en favoritlektion i skrivande och skrivutveckling.
Tänk/gör så här:
1) Ta den bok du läser ur. Visa upp den. Den här boken läser jag: Tingo och andra ord märkliga ord från hela världen och den är skriven av Adam Jacot de Boinod. Jag är noga med att tala om titlar och författare. Det jag läser har en avsändare. Och det ska eleverna alltid förhålla sig till.
2) Välj en kort mening ur boken: Han svarade.
3) Skriv upp den på ett blädderblock. Eleven har nu sett dig göra det eleven senare ska klara av på egen hand.
4) Sätt upp ett mål: Jag tänker att jag ska utveckla den här meningen 4-5 gånger. Jag får lägga till ord men inte ta bort de första orden jag valt att utgå ifrån.
5) Min första mening: Han svarade inte.
6) Min andra mening: Han svarade inte på hennes fråga.
7) Min tredje mening: Han svarade inte på hennes fråga och hon ryckte på axlarna.
Min fjärde mening; Han svarade inte på hennes fråga och hon ryckte besviket på axlarna. (Kan inte förstå varför 8an visar sig som en smiley med solbrillor - får bara inte bort den i bloggens redigeringsläge!!?/reds anm)
9) Min femte mening; Han svarade inte på hennes fråga och ryckte besviket på axlarna och gick därifrån.
10) Jag modellar vidare hur jag tänker för mina elever: Jag har nu utvecklat meningarna. Jag kan nu välja vilken mening jag vill använda mig av om jag skriver en berättelse. Jag kanske tycker att min fjärde mening var den bästa. Jag funderar också över om det är så bra att använda han/hon och inte skapa ett namn så personen träder fram.
11) Alla mina meningar läser jag högt. Jag tror på den mänskliga rösten som förstärker innehållet i det skrivna. Eleverna behöver mycket muntligt stöd då de möter sitt skrivande.
Så här ser ett elevarbete ut efter en genomgång och en undervisande modell:
Undervisningen passar alla textgenrer. Ta en text ur matematikboken och utveckla den – tja låt säga – fyra gånger.
Ta en engelsk text och utveckla den så många gånger du tror att du kan utmana dig själv.
Ta en stad i kartboken och utveckla ett sammanhang kring den staden.
Skriv en mening som du själv tycker om. Utveckla din egen mening.
/Anne-Marie Körling
